töm mina ord
och det känns som att bröstkorgen är tömd
som att den aldrig känts tommare eller någonsin
kommer bli tommare
dom säger till mig att - om ett par dagar ronja
då kommer det kännas lättare, andningen kommer
vara på sin plats men jag kan inte tro på det
jag tror helt plötsligt min smärta är kronisk
min ångest som gör att väggarna krymper är med
mig som ett brev på posten, jag kan inte styra
mitt hem är en oas jag knappt klarar att existera i
mer än några timmar, några timmar för sömn när
den lyckas infalla efter lergigan på en annan plats,
sen fort - ut igen. lagar inte ens en middag
för väggarna blir mindre för var dag
så fort ångesten kommer måste jag ut
jag är numera rädd för mitt inre och vad som står inför mig
jag är rädd för mina egna känslor
och jag vet att du inte hör
men ja, saker fattas mig - ett fammel om att göra
det bästa förblir i stunden det sämsta
som att jag håller på att dö, men jag lyssnar halvhjärtat
jag läker, jag har ju berättat det för alla er - man läker
det gör ont, men det är meningen, hur kan jag själv
inte bara se det
jag har sedan barnsben ej klarat av ångest, speciellt
min separationsångest och övergivenheten som kom
med den - jag grät av ren smärta för att jag saknade
min andra föräldrer när jag var hos den ena 5 h bort,
och det är samma känsla hela jävla bröstet värker.
Försöker tänka på det mamma alltid sa ”det gör ont
för att det är vackert, för att det betyder, för att du
älskar kompromisslöst, du saknar det mest betydelsefulla och det är därför det smärtar. det är det fina i det hela”
för jag älskar
jag älskar älskar älskar
och jag flyr det som smärtar
fast, jag älskar
ur kråksången av min borderline
